Det var en gång… … kanske. Det var en gång en… Så kan man väl börja? Så brukar man börja, eller? Det kanske är väldigt gammalmodigt tänkt… Det var en gång… och den var grusad, haha. Nej… Vad tänker jag med? Troligen stortån eller något.

”Jag kommer aldrig hinna bli klar med det här”, säger jag högt till honom bredvid, eller kanske hon?  Har inte riktigt koll på vilket, orkar inte ha koll, bryr mig inte. Kollar på alla runtomkring, de verkar vara helt inne i sina arbeten allihop. Är det bara jag som inte har någon fantasi? Hm…, men hur svårt kan det vara? Kanske… Mer hinner jag inte tänka på saken, för...

”Hur svårt kan det vara?!” hör jag en röst säga. Var det jag?  Sa jag det där högt?

”Det är inte alltid så lätt.” En annan röst. Det där var inte jag i alla fall, men vem säger de till? Mig?

”Fantasi har väl alla människor!” säger den första rösten igen. Men var? Jag ser ingen, bara hör. Kollar på honom bredvid. Hon kollar tillbaka, pinsamt.

”Jo, men ibland är fantasin inte lätt att plocka fram”, säger den andra rösten. De verkar prata med varandra de där två, men typ om mig. Det verkar så i alla fall. Knäppt, det känns så nära. Jag ryser.

”Men om man anstränger sig är det inte svårt”

”Klandras inte hörru! Men visst, ofta behöver man inte ens anstränga sig, bara slappna av lite och låta tankarna flöda”

Det kommer från bordet. Bordet? Nej, under bordet! Jag kollar ner... Jag är barfota?! Var har skorna tagit vägen?!

Jag ser dörren till rummet i ögonvrån, den öppnas sakta, jag kollar upp. Nej! De är på väg ut! Skorna trippar försiktigt på tå ut genom dörren.

O-M-G! Jag skriker inombords. Vad ska jag göra?! Är det ingen som märker något, eller bryr de sig inte alls? Jag menar, är det inte LITE märkligt att ett par skor trippar bort utan sina fötter? Mina fötter. De är alldeles kalla nu, förutom tårna, de är varma.

”Kom igen, spring efter dem då!” hör jag en av de där rösterna klaga igen.

”Man kan väl inte rå för att skorna smiter” säger den andra. ”Fast såhär är det ju inte särskilt roligt att gå omkring i för sig…”

”Nej precis, alldeles nakna är vi. Göm oss, göm oss!”

What? Nu fattar jag ingenting, kollar ner under bordet igen… tårna! Det är fan tårna som snackar! De SNACKAR med varandra, och med mig, och inte vilka tår som helst heller, utan stortårna! Jag är säker på att det är de nu, de försöker gömma sig under sina grannar. Och det kan man ju bara tänka sig hur det ser ut, stortår är ju väldigt klumpiga av sig.

 

Jag bestämmer mig för att springa efter, annars kommer säkert tårna sitta och tracka mig hela timmen. Jag reser mig snabbt upp. Lite för snabbt.

”Aj!”, fan jag slog i bordsbenet. Jag ryser, så där som man gör när man slår i tårna. Tårna! Nej! Ena stortån är alldeles röd, ser medvetslös ut. Ojoj, men den andra ser ut att må bra i alla fall.

”Vad har du nu ställt till med!” säger den. Det är den där som klagar hela tiden. ”Det var ju han som gav dig ditt goda samvete, hur ska du nu klara dig? Synd där, skyll dig själv. Du får klara dig med mig, moahaha.”

Värst vad han var stöddig då, eller den. Tår kan väl knappast ha någon identitet av något slag?

”Kom ihåg att det är jag som tänker dina effektiva tankar va”, säger tån. ”Så akta dig för att skada mig, det kommer inte att gå så bra för dig i så fall.”

Nu blir jag nästan irriterad, eller jag blir det. Jag klampar genom rummet och ut genom dörren. Kollar mig omkring efter mina skor, ser dem ingenstans. Folk kan ju tro att någon gömt dem för mig, för att retas. Måste hitta dem snabbt som fan. Så ser jag dem, på skohyllan. Ah, de försöker kamouflera sig bland de andra skorna, men nu är de avslöjade. Jag går sakta mot skohyllan, rädd för att de ska springa iväg igen? Men det gör de inte. Går fortare, men det gör ont i tån så det går ändå inte så snabbt. Jag kommer fram och tar upp dem, ska precis sätta på mig dem då någon annan försöker slita dem ur mina händer.

”Vad gör du? Det där är ju mina skor!” påstår han med gäll röst. Jag tittar upp, nej det är ju hon, hon som satt bredvid mig.

”Vadå dina? nej det är mina ser du väl”

”Du har ju redan ett par skor på fötterna, behöver du två par eller? Så storfotad tror jag inte du är.”

”Aj!” Hon klampade mig på tån. ”Vad skulle det där vara bra för?!”

”Jag tänkte att jag skulle platta till dem lite, så du klarar dig på ett par skor.”

Nej, min tå! Det var den andra tån hon trampade på, den som fortfarande var vid medvetande. Tänk om den också…?

”Hallå, lever du?” frågar jag tån. Inget svar. Nej! Tänk om…

Det blir alldeles suddigt i mitt eget medvetande. Nu känner jag mig yr också.

”Hallå?!” hör jag svagt att någon säger, måste vara tjejen. Vad vill hon mig?

Jag fattar mindre och mindre nu, för var sekund som går. Allt är bara förvirrande. Hör ni tårna, snälla vakna, ni måste hjälpa mig! Jag kan inte tänka utan er!

Det svartnar för ögonen.

 

”Hallå, hallå!” hör jag någon ropa nära mig. Vad vill hon nu då? tänker jag. Har hon inte fått sina skor än, om de nu var hennes? Hon ruskar om mig och någon annan lägger en våt trasa på min panna. Jag kisar mot henne, oj, det är ju lärarinnan.

”Vad har hänt? Var är mina skor?” frågar jag.

”Vadå? De är på dina fötter, kära du. Så förvirrad du är. Försök att inte tänka så mycket nu och slappna av. Som du har hållit på, flängt omkring och snubblat och haft dig, och mumlat och pratat har du också. Förstår att du varit helt inne i historien din, är du klar med den?”

”Va, Novellen? Nej… jag har inte riktigt skrivit ned allt än.”

”Nej, jag förstår. Ibland får man så mycket tankar och idéer så det blir svårt att skriva ned allt sen.”

”Jo, fast…” börjar jag.

”Jaja, se till att få den klar nu, tiden är snart slut.” Hon går iväg mot klassrummet i rask takt. ”Tänk vilken vild fantasi man kan ha”, säger hon för sig själv.

 

Slut