Jag måste bara få ut lite känslor. Ursäkta språket.

Vissa kanske skulle tycka att jag överreagerar, och det gör jag väl kanske, men det kan inte riktigt hjälpas. Jag har försökt komma över det och tänka framåt, men nu känner jag bara att jag vill vara arg och ledsen. Men jag vill inte tycka synd om mig själv. Jag orkar inte. Och jag har inte så lust att söka högskolan eller annat, vilket jag ska göra nästa vecka. Möjligen att den där ilskan som växer fram kan ge mig mer lust.

Det känns ungefär som att nån gjort slut med mig och jag bara vill spola tillbaks tiden och göra bättre, om jag överdriver lite.

Jag var 2 eller 3 jävla BLINKNINGAR ifrån körkortet igår. Och det är fan psykiskt jobbigt att behöva vänta flera veckor på nästa tillfälle efter nåt sånt här. Att blinka i korsningar är inte nåt som varken jag eller min körskollärare känner igen att jag brukar glömma. Jag blinkar nästan på fler ställen än jag behöver oftast. Men kanske är det nåt som fattas iallafall, eller så var jag bara hemskt trött i huvet efter att ha kört väldigt mycket den dagen. Så jävla surt. Det är bara så onööööödigt!!! Åsså säger han samtidigt som han kuggar mig att jag är alldeles för bra på att köra för dethär.

Och nu säger dom att jag inte kan boka nån mer uppkörning förrän jag betalat min skuld (?!?!) till trafikverket. Tydligen ska jag ha fått en avi för teoriprovet den 7:e, samma dag som jag skrev teorin. Har jag fått nån avi? Nej. Och nu har de tydligen höjt avgiften för att jag inte betalat i tid. Snart får jag väl förhöjd avgift på uppkörningen oxå. Jag som har så mycket pengar kan ju likagärna betala en massa extra, inga problem. Jag är less nu.


Plötsligt fick jag lite lust att bara glömma detta och åka till Pite och söka högskolan. Tack bloggen!

 

 

 

Men så roligt vi hunnit ha där...!

 

 

Vila i frid.

 

 

 

 

Vaaaaarför ska vissa ha ens mobilnr, gå på bio och promt försöka bestämma att man ska träffas igen efter första gången man råkat träffa på varann? Och dom fattar liksom inte vinken heller. Jag vill inte gå på bio med nån jag träffat en gång och inte ens känner ett smack. Ta't lugnt liksom, folk blir ju avskräckta och vill helst inte behöva träffa er igen överhuvudtaget med risk för att man ska behöva försöka komma undan på ett smart och snällt sätt igen.

Helt ärligt så har jag bara vart med om att invandrare varit så. Absolut inte alla, jag har verkligen inget emot invandrare och känner många som inte är så heller. Men jag undrar bara, är det typiskt svenskt att känna som jag gör eller? Är dom som gör sådär inte vana vid såna som mig eller är dom bara lite tröga? Desperata? Visst de kanske nyligen kommit till sverige och vill knyta kontakter, men detdär funkar ju iallafall inte på mig.

De är jättetrevliga och roliga att bara snacka med som en helt vanlig bekant! Verkligen! Men sen plötsligt; "kan vi träffas nångång? typ gå på bio? jag kan få ditt mobilnr?". "Nja ja vet inte det jag..." "Vadå? Du inte gillar film?". Man vill ju inte vara dum heller... de verkar ju oftast vara najsiga personer i övrigt. Gosh. Finns säker icke-invandrare som är sådär oxå, jag har bara inte träffat på nån direkt. Men det är kanske detdär med kulturer? Dejter och sånt? Speciellt de som gifter sig så fort man träffar nån lämplig? Kan man det så kan man gå på bio första gången man träffas? Jag vet inte vad just de killar jag träffat på har haft för kultur men det kan säkert ha med nåt sånt att göra. Så man får väl ha överseende och vara ärlig på ett snällt sätt... Jag föredrar iallafall att det kommer naturligt. En dejt kan säkert va nice oxå, vad vet jag;o Men det känns som att det lätt blir tillgjort på nåt sätt. 

Var gärna med i min enmansdiskussion!^^
Känner ni igen er? Förstår ni mig inte?

Häromdan hade jag den värsta mardröm man nånsin kan ha. Jag drömmer nästan aldrig mardrömmar, men när jag väl gjort det de senaste åren så har det varit någon som dött, någon som stått mig nära. Jag har inte velat skriva om den senaste drömmen förrän nu, ville bara glömma. Igår natt och andra gånger då jag inte haft nåt för mig som fått mig på andra tankar så har jag fått anstänga mig till 100% för att inte tänka på det. Och bara be till nå högre makter att jag inte ska fortsätta drömma om det. Nu har själva känslan lagt sig och jag ser det onaturliga i det. Det har inte hänt och det kommar aldrig hända. I drömmen drunknade min lillasyster Malva, i vågorna på smitingen tror jag. Och det var jag och min bror som hade ansvaret över henne då. Konstiga som drömmar är så var jag nån helt annanstans och blabla. När jag vaknade satte jag mig käpprak i sängen för att springa till undsättning, men insåg snabbt att det var en dröm och blev helt förstörd. Tur jag skulle på laserhallen sen så jag fick annat att tänka på.

Jag har funderat på vilka anledningar det kan ha funnits till att jag drömde som jag gjorde. I somras t ex så räddade jag och några kompisar två små tjejer från att drunkna på smitingen i de stora vågorna, så jag vet hur farligt det kan vara. Sen så fick Malva en present av mig för typ 1½ år sen, att hon skulle få en helg hemma hos mig då bara vi skulle umgås och hon skulle sova över. Det har aldrig blivit av. Jag vet inte ifall det kan ha nåt med det att göra. Men idag bestäme vi att hon ska komma till mig imorn och sova till lördag, så varesig drömmen ville säga nåt eller inte så nu fan blir det av. Det ska bli jätteroligt.


Jag har drömt två gånger tidigare att människor som står mig nära har dött på olika sätt. Det här var tredje gången, och jag vill inte vara med om det igen. Drömmar påverkar ens känslor så sjukt mycket för ett tag/stund. Och även om man vet att det inte hänt eller om man inte ens kommer ihåg vad man drömt så kan känslan sitta kvar i kroppen länge. Fyfan för det. Då gäller det att försöka vara stark och inte bli för påverkad av den. Och nu ska jag ta och glömma känslan lite till.

Jag tyckte att Martin förtjänade ett helt inlägg här i min blogg,

bara för att han är så bra!

 

 

Bjöd Malva på bio idag, som födelsedagspresent. "I rymden finns inga känslor". Den var helt underbar. Om jag vill kan jag sitta och analysera filmer och annat hur länge som helst och skriva om alla känslor och lärdomar jag fick av dom. Men det tar oxå en massa tid och energi, och jag behöver sova. Så jag tar mitt förnuft till fånga ikväll (lite försent men ändå, bättre sent än aldrig).


Men jag kan meddela att den fick igång en massa tankegångar, och en massa känslor. Jag, Martin och Johan satt häromdan och pratade på lunchen. Bl a om hur människor agerar och uppför sig när man träffar invandrare och utvecklingstörta. Antingen pratar folk till dom somom de vore små barn, eller så vill blir det överdrivet åt andra hållet; att man vill visa att man kan uppföra sig avsläppnat och naturligt när man träffar dom åsså blir det lite överdrivet, men det är inte nå fel med det tycker jag direkt. Sen finns det dom som är precis som vanligt även i "annorlunda" människors närvaro. Man märker att de med hjärta och själ tycker att de "annorlunda" är precis lika mycket värda och insér att även dom har känslor och viljor. Det är förståss inte bara dessa som insér det, men alla har inte lika lätt att vara så avsläppnade, det är inte lätt alltid.


Men Jennifer i filmen var en sån människa. Hon träffade Simon som hade asberger och behandlade honom som vilken annan människa som helst som hon tycker om. Hon såg hans styrkor, hans svagheter, hans ödmjukhet, hans vilja, hans känslor. Hon kunde även visa sina egna känslor inför honom. DET tror jag är nåt som många inte kan, eller inte gör helt enkelt. Man kanske tänker (kanske omedvetet) att det är synd om de utvecklingsstörda och att de har nog med problem eller nåt liknande, de ska inte behöva se nån "normal" människar problem och sorger. Men ack så dumt. Jag har sett/hört många exempel på när utvecklingsstörda personer gjort någon glad när man vart ledsen, gjort någons dag, sagt nåt för att få upp ögonen på nån som har ett onödigt problem att haka upp sig på.

Och att våga tro på att t ex asbergerpersoner kan utvecklas och t ex ändra på sina vanor även fast dom/nån säger att de inte kan det pågrundav det de har. Det är grejer det.

Människor som människor, dom vill vi inte gå miste om!

Ajaj, nu blev det lite analysering iallafall.

Idag sa tanten på balkongen (hon som alltid sitter där ute när man åker förbi till skolan) att jag var snyggt klädd. Hon gillade färger. Dagens små glädjestunder är viktiga för livet, och den minsta lilla komplimang är guld värd.

Nu när jag lugnat ner mig lite ska jag tillägga att man får må dåligt och gråta över sina egna mindre omfattande problem. Man ska inte kämpa för att inte gråta bara för att man vet att det finns andra som har det sämre, det finns alltid nån som har det sämre. Man kanske kan passa på att tänka på de som har det sämre och insé att man inte behöver deppa ihop helt över sitt problem, men gråta får man göra. Det är viktigt, man behöver gråta emellanåt. Man får gråta för att det gör ont, för att det är jobbigt, för att man är ledsen, tillochmed om man inte riktigt vet varför och bara tycker lite synd om sig själv, det måste man få göra ibland. Men går det för långt och man hamnar man i en depression måste man ju göra nåt mer åt det. Men att man gråter ibland betyder inte att man är påväg att bli deprimerad, det kan jag intyga.


Ibland dock, klagar många över onödigt mycket onödiga saker, istället för att göra nånting åt det eller bara strunta i det om det är så pass oväsentligt. Det kan bli för mycket. Men man kan ju inte precis leva hela sitt liv utan att få klaga på nånting nå enstaka gånger tycker ja'^^