Min träning
Powerwalk, lite spring, full length workoust via internet, cykeltur och nån härlig spurt på det. Ungefär så har väl min träningsperiod hittills sett ut.
Jag försöker ta det lugnt och inte kräva nånting av mig, men samtidigt peppa mig själv och utmana. Jag själv utmanar mig själv. Dvs jag vill inte känna någon press. Inspiration kan man få från olika håll, men om inspiration blir för intensiv och medveten kan den istället bli pressande, utan att den menar det. Nu i sommar är det lättare, nu går det mesta fokus till att bara vara och ta hand om sig, men när skolan börjar igen vet jag att det kan bli svårare. Så då får jag absolut inte känna någon press och mina val ska komma från mig själv och ingen annan. (Detta säger jag mycket till mig själv, för det är lätt att bli påverkad av andra). Kommer inte valen från en själv så håller det sällan. Så därför börjar jag med det redan nu. Men det gör inget om jag blir omotiverad och slutar ett tag (kanske omedvetet), och jag har inte gått tillbaks en ruta om jag inte springer mer och mer, längre och längre, för varje gång. Man tränar olika dag för dag. Man kan träna olika med bara ett träningssätt. Ibland känner jag kanske bara för den röda rundan, ibland vill jag ta mig längre bort och kanske springa mer. Det spelar ingen roll. Jag tar allting dag för dag, allt för att behålla motivation. Det är klart att tävlingsmänniskan i mig slår till ibland och vill utmana, men det är nog bara på ett bra sätt. Så länge det inte är pga negativ påverkan från någon annan. Det faktum att man är tävlingsmänniska kan i sig hjälpa till för att finna motivation i vissa lägen.
Såhär kan det se ut när man är ute i Piteå på Grisberget:
Innan dess?
Kanske att jag kommit mig ut på ett par cykelrundor och några medvetna träningspromenader på ett par år. Det har inte funnits motivation, pga allt annat som finns att göra. Så därför gäller det ju verkligen att nu börja träna på ett sånt sätt så man inte ledsnar. Annat var det när jag tränade regelbundet, med en klubb. Dansat har jag gjort sen jag var kanske 10, men mest på kul och inte så mycket hårdträning direkt. Några år senare blev jag indragen i cykelklubben (Härnösands CK) pga min bror som börjat cykla tidigare. Det fastnade jag för. (Egentligen tror jag att jag fastnar för det mesta som har god variation, bara jag testar). Fram till jag var junior, tror jag, blev det då träning minst 2 gånger i veckan, först bara mountainbike (mtb) sen även landsvägscykling när man blev äldre och klubben skaffade in racercyklar. Det visade sig också att det var på landsvägen det skulle gå bäst för mig. Man upptäckte att jag "hade spurten", spurten var där jag kunde visa min starka sida. På SM i Söderhamn visste jag inte det än. Jag var heller inte särskilt rutinerad. Om jag tog det lugnt hela loppet och inte ansträngde mig för mycket kunde jag, utan den bästa konditionen, hänga med klungan hela vägen. Och det gjorde jag. Ingen förväntade sig något av mig, allra minst mina tävlingsmotståndare, därför var det så löjligt roligt att jag själv drog igång spurten då ingen var beredd, och var så nära pallplats. Orutinerad som jag var drog jag ju igång spurten alldeles för tidigt så jag orkade inte riktigt enda fram och blev 6:a. Men bra nog det på ett SM! Samma år var det Söderhamn 3-dagars, då jag hunnit få lite mer lärdom och kloka råd att ledare och klubbkompisar. Då vann jag min första spurt, på GP-loppet, och slutade 2a totalt. Det var mitt bästa år. Det året jag kom igång på riktigt. Också det sista året jag tränade och tävlade tillräckligt regelbundet för att få vara med på SM. Jag kanske kände att jag var på topp och passade på att sluta ;) Och dansade mer och spelade lite slagverk istället. Efter 1 vunnen deltävling är jag tydligen rätt nöjd ändå :)
Varför? "Må bra då..."
(Rubrik citerad från föreläsningen "Jag AB" av Kjell Enhager. Inte sett den? Se den. Om man är intressarad av motivation och inspiration till att må bra förstås. (även om du redan mår bra). På alla sätt. Den mest värda föreläsningen någonsin.)
Jag började med en liten parentes.
Jo jag har gjort en ny kategori. Träning. Jag brukar vara lite rädd för att prata offentligt om sånt jag bestämmer mig för att göra för att må bra. Jag tycker om att berätta om sånt, men ibland kanske någonting händer eller bara att det är någon förbannelse som gör att mina planer sinar så fort man offentliggör dom. Ni vet. Typ. ;) Eller att man berättar för sin mamma, för att man gör sånt när man är glad och stolt, åsså kanske hon bryr sig lite för mycket och ger för många bra tips så man nästan känner att man måste leva upp till något och blir anti istället. Mamma. Den där underbara. Man hon kanske förstår vad jag menar? Och känner igen att det kan bli så? Jag älskar dig ändå.
Jag har mest powerwalkat, sprungit lite och gjort nån workout med internets hjälp sen jag tog tag i det här (utan några förväntningar på mig själv) för en vecka sen. Jag tycker om att träna på många olika sätt och vill testa det mesta och variera mig. Jag har inte sprungit mycket förut, har aldrig fastnat för det, men nu när jag börjat tänka mycket på tekniken och inte forcera så känns det spännande ändå. Dock vill jag nog hålla mig mestadels till träning som man kan göra med hjälp av den egna kroppen. Jag är inte intresserad av gymträning. Man har ju ett gym redan i sin kropp. Helst också träning som är hyffsat gratis. Dock är det ju så himla kul, och motiverande, med gruppträningar i t ex arobics, body combat eller friskis och sånt. Eller mer alternativa grejer. Jag vill testa allt! Sånt kostar ju, men ibland kan det vara bra att köra på sånt så man inte är helt själv hela tiden och tappar lusten. Helt själv har jag ju inte varit nu heller varje gång. Nog får man någon promenadkompis ibland!
Ett av mina trevliga undantag källande maskinella hjälpmedel är ju cykeln förståss. En av de träningsmetoder jag känner mig mest hemma med sen några års regelbunden träning och tävling när jag var yngre. Det var tider det. Tyvärr började man ju känna press även där, så jag kanske inte alltid kände den där superduper-motivationen, men nog saknar man att vara igång och tävla litegrann. Det blev dock musik- och danssatsning istället.
Igår tog jag mig en vilodag från träningspass och promenixer och plockade fram mina cyklar som stått och dammat. Saker byts ut och fixas, så gott jag förmår. Bror min brukar ju få hjälpa till lite, och en och annan HCK-ledare/cykelfixare. Nu finns dom lite långt bort, men nog har man lärt sig litegrann iallafall så man kan göra det viktigaste. Och det är ju först när jag plötsligt tvingas tänka själv som jag börjar tänk logiskt och komma fram till saker. Märkligt det där. (Jag lär mig t ex inte färdvägar om det inte ligger på mitt ansvar att hitta). Det är nog bra att jag är ledig nu medan Aron jobbar heltid i Luleå, då måste jag tänka mer själv. Det gör gott :)
Lite kaffe på det så.
Framdäcket på mtb:n har suttit på sen Emil fick cykeln. Det var x antal år sedan. Nog för att det har hästskor på sig, men det behövde bytas ut ändå. Bytte båda till nya fräscha biltema-däck :) Biltema är fint. Så länge jag inte håller på på elitnivå behöver jag inte sätta mig in så mycket mer än så. De slits kanske snabbare, men kostar ju rätt mycket mindre. Jag tror att jag kommer bli nöjd iallafall.
Landsvägarn ska nog oxå få sig lite nytt och fräscht. Har något liggande sen man vann nyttopriser på tävlingar! :D Och för er cykelmänniskor som eventuellt läser detta: Jag vet att cyklarna är vända upp och ner rakt på asfalten, oooonööödigt, nog är jag fortfarande lite vårdslös även om jag tänker lite logiskt. Men jag var så försiktig! Men det är klart att det slits. Nästa gång blir det bättre underlag.
