Min träning
Powerwalk, lite spring, full length workoust via internet, cykeltur och nån härlig spurt på det. Ungefär så har väl min träningsperiod hittills sett ut.
Jag försöker ta det lugnt och inte kräva nånting av mig, men samtidigt peppa mig själv och utmana. Jag själv utmanar mig själv. Dvs jag vill inte känna någon press. Inspiration kan man få från olika håll, men om inspiration blir för intensiv och medveten kan den istället bli pressande, utan att den menar det. Nu i sommar är det lättare, nu går det mesta fokus till att bara vara och ta hand om sig, men när skolan börjar igen vet jag att det kan bli svårare. Så då får jag absolut inte känna någon press och mina val ska komma från mig själv och ingen annan. (Detta säger jag mycket till mig själv, för det är lätt att bli påverkad av andra). Kommer inte valen från en själv så håller det sällan. Så därför börjar jag med det redan nu. Men det gör inget om jag blir omotiverad och slutar ett tag (kanske omedvetet), och jag har inte gått tillbaks en ruta om jag inte springer mer och mer, längre och längre, för varje gång. Man tränar olika dag för dag. Man kan träna olika med bara ett träningssätt. Ibland känner jag kanske bara för den röda rundan, ibland vill jag ta mig längre bort och kanske springa mer. Det spelar ingen roll. Jag tar allting dag för dag, allt för att behålla motivation. Det är klart att tävlingsmänniskan i mig slår till ibland och vill utmana, men det är nog bara på ett bra sätt. Så länge det inte är pga negativ påverkan från någon annan. Det faktum att man är tävlingsmänniska kan i sig hjälpa till för att finna motivation i vissa lägen.
Såhär kan det se ut när man är ute i Piteå på Grisberget:
Innan dess?
Kanske att jag kommit mig ut på ett par cykelrundor och några medvetna träningspromenader på ett par år. Det har inte funnits motivation, pga allt annat som finns att göra. Så därför gäller det ju verkligen att nu börja träna på ett sånt sätt så man inte ledsnar. Annat var det när jag tränade regelbundet, med en klubb. Dansat har jag gjort sen jag var kanske 10, men mest på kul och inte så mycket hårdträning direkt. Några år senare blev jag indragen i cykelklubben (Härnösands CK) pga min bror som börjat cykla tidigare. Det fastnade jag för. (Egentligen tror jag att jag fastnar för det mesta som har god variation, bara jag testar). Fram till jag var junior, tror jag, blev det då träning minst 2 gånger i veckan, först bara mountainbike (mtb) sen även landsvägscykling när man blev äldre och klubben skaffade in racercyklar. Det visade sig också att det var på landsvägen det skulle gå bäst för mig. Man upptäckte att jag "hade spurten", spurten var där jag kunde visa min starka sida. På SM i Söderhamn visste jag inte det än. Jag var heller inte särskilt rutinerad. Om jag tog det lugnt hela loppet och inte ansträngde mig för mycket kunde jag, utan den bästa konditionen, hänga med klungan hela vägen. Och det gjorde jag. Ingen förväntade sig något av mig, allra minst mina tävlingsmotståndare, därför var det så löjligt roligt att jag själv drog igång spurten då ingen var beredd, och var så nära pallplats. Orutinerad som jag var drog jag ju igång spurten alldeles för tidigt så jag orkade inte riktigt enda fram och blev 6:a. Men bra nog det på ett SM! Samma år var det Söderhamn 3-dagars, då jag hunnit få lite mer lärdom och kloka råd att ledare och klubbkompisar. Då vann jag min första spurt, på GP-loppet, och slutade 2a totalt. Det var mitt bästa år. Det året jag kom igång på riktigt. Också det sista året jag tränade och tävlade tillräckligt regelbundet för att få vara med på SM. Jag kanske kände att jag var på topp och passade på att sluta ;) Och dansade mer och spelade lite slagverk istället. Efter 1 vunnen deltävling är jag tydligen rätt nöjd ändå :)
Kommentarer
Trackback
