I sommar har dans varit något som återkommit hela tiden i min hjärna, och kommer förmodligen vara det framöver också. (Ska dock försöka fokusera på skolan Också! Känner mig äntligen lite pepp inför terminen). I Härnösand dansade jag jazz, modernt, afrikanskt, stöveldans en hel del. Testade hiphop, balett och salsa nångång också. Sen flyttade jag till Piteå och tänkte fokusera till 100 på plugget (och kanske bara dansa nånting, inte för mycket så jag blir lika stressad som förut). Förut hade jag sjukligt höga krav på mig på dansen, speciellt jazzen av någon anledning, så höga krav så det blev dåligt för mig. Jag har alltid haft höga krav på mig när det gäller det mesta där man ska prestera så på så vis var det väl inte så konstigt. Jag satte hög press på mig inför uppvisningar och bröt ofta ihop. Så ska det inte vara.

              Med tiden har jag börjat insé detta och någonting har gjort att jag blivit bättre på att vara rättvis mot mig själv när det gäller prestation. Jag jämför mig inte lika mycket med andra och försöker ta tillvara det jag tycker är roligt och njuta av det. Förut hade jag ett behov av att vara med på uppvisningar och konserter för att kunna visa upp det jag gör, annars kändes jobbet onödigt på nåt vis. Jag har hållt på med estetiska saker och stått på scen sen jag var liten, så det blev väl en vana. En vana som gick över styr. Jag känner inte längre det behovet av att visa upp mig. Nu kan jag göra saker, lära mig saker, ha roligt utan att behöva visa upp det. Jag känner mig så tillfreds med det.

               Jag har fått ett helt annat tankesätt på musik/slagverkssidan där jag helt enkelt utgår från mig själv och ingen annan, men försöker samtidigt ta till mig så mycket som möjligt av allt man kan lära av andra. Lärare som elever som vänner som övriga. Och kanske var det bra att det inte blev dans för mig på någon högre akademisk nivå, kanske hade jag känt otrolig press på mig då. Jag tror jag behövde få varva ner, lägga det lite lätt på hyllan nåt år (utan att det dammar för mycket) och bara känna efter vad det är jag gör. Samtidigt som jag känt efter har jag ju suktat efter dansen och tagit dom chanser jag fått. Jag måste ha dans i mitt liv, så är det bara, och nu vet jag också på vilket sätt jag behöver dansen, iallafall just nu.

                Matilda har inspirerat mig väldigt mycket, och bara på ett positivt sätt. Hon har så mycket dansglädje och märkte snabbt att också min dansglädje behövde få utlopp för sina känslor. Jag vill testa på alla möjliga danser, få erfarenheter från allt. Jag har inget mål att jag måste bli bäst, jag vill bara få erfarenheter och låta min dansglädje sprudla. Matilda hade magdans en gång som jag var med på, hon har en pole hemma som jag fick testa klättra på, jag har blivit trogen tangodansare och åker till Luleå då och då och dansar salsa och bachata. Jag och Emma åkte även till Luleå en gång på lindy hop-prova på, jag hade även provat det på Urkult i år och det var så fruktansvärt roligt när man kom igång och kunde dansa socialt med vem som helst och improvisera och hitta på roliga saker. Emma har även följt med mig och dansat bachata och lite annat, men nu flyttar hon till Umeå. Hon är också en av de som verkligen förstår min hejdlösa dansglädjeådra. Som ni kanske märker har jag börjat dansa väldigt mycket pardans, och det är nåt som jag verkligen fått upp ögonen för nu. Att bli förd, att följa, att känna av varandra och dansa i improvisation, det är häftigt.

                 På Urkult var jag även med på kontaktimprovisationskurs och testade lite polska. Jag ska även börja dansa afrikansk dans i 10 veckor här i Piteå. Och kanske gå en helgkurs med West Coast Swing. Ja ni ser det finns helt enkelt inga gränser. Dans är underbart. Dans är livet.