Idag gick jag till Hellstrands och hämtade ut min nya mobil! My precious. Den är hyffsat stor men behändig, och extra tålig av sig. Jag pantade sedan burkarna som stått i hallen i evigheter (10 kr) och handlade lite. Det var svårt att handla idag. Det var jättemycket jag behövde, men jag var inte sugen på nånting. Tror det beror på förkylningen, annars brukar jag ju gå omkring och dräggla efter mat och annat när jag handlar. Men nu hade jag ingen matlust och då vill man liksom inte handla mat heller:P Men lite toapapper och makaroner och fil och annat blev det iallafall.

Jag fortsatte min väg hem till pappa för att hämta post som var till mig. Där tvingade de mig att komma in och gav mig en omelett och grönsaker^^ Det händer titt som tätt att jag får middag sådär spontant när jag kommer förbi. Jag kollade på idol med Pappa, Lena och Hjalmar. Är det nån man ska se idol med så är det pappa, alltid kul att diskutera och kritisera de olika artisternas färdigheter osv med han.

Därefter begav jag mig direkt till Feffelito för att se på skräckfilm med han och memme och några till. Jag satte varorna från affären i skåpet ute på bron hos pappa så länge, så kunde jag hämta dom på vägen hem sen.

Jag kommer inte ihåg vad filmen hette men den var väl en skräckfilm bland alla andra. Hoppade till några gånger, det gör jag alltid när det kommer plötsliga saker, hur berädd jag än tror att jag är. Filmen tog iallafall slut och det slutade lyckligt faktiskt. Den var tydligen baserad på en sann historia, men ja det är ju typ allt nuförtin, det kan ju vara typ 1% av filmen som är sann. Jaja, det var dags att gå hem iallafall.

Det känns alltid lite småläskigt att gå hem själv efter nåt sånt. Allt ser liksom mystiskt ut och vinden blåser på det mest kusliga vis och alla ljud hörs tydligare än nånsin. Förut gick jag alltid och kollade mig omkring en stup i sekunden, men då skrämmer man bara upp sig ännu mer, på ett dåligt sätt. Man kan ju tappa kontrollen om nåt verkligen skulle hända^^ Man blir lättare skrämd för minsta lilla ljud om man håller på så menar jag. Man hetsar upp sig själv. Tro mig. Så för mig funkar det faktiskt att leka den där som ska ta reda på allt, den som inte är rädd, den som tänker klart och inte skulle balla ur om nån kom springande mot en eller nåt, den som testar sig. Huvudpersonen. Man får tänka att man är hjälten. Men jag kollade iallafall mobilen för att vara på den säkra sidan, men jag märkte att batteriet kunde ta slut närsomhelst. Men nog ska jag väl klara mig utan den. Jag brukar ändå inte ringa nån om jag går ute och är lite uppskrämd.

Dock, grejen med mig är att då ska jag förståss göra nåt extra oxå, ta den mörkaste vägen eller nåt. Så istället för att gå vägen runt kvarteret till pappas hus för att hämta påsen så tog jag genvägen, den mörka stigen. När jag gick förbi huset ovanför pappa kollade jag ner på en källardörr lite snabbt och tyckte jag såg en skugga. Men whatever tänkte jag, man inbillar sig så mycket. Jag gick försiktigt ner för stigen, den släntrar endel så det kan va lätt att halka när det regnar, och det duggade lite smått ikväll. Jag gick genom buskaget in på pappas gård, det knakade lite i bodan där vi har massa gammalt bråte. Jag noterade det bara precis som huvudpersonen i en film gör och gick upp på farstubron. Det var väldigt mörkt på hela gården, och på bron var det ännu mörkare. Jag fick känna mig fram efter öppningen till skåpet. Tillsist hittade jag den och öppnade. Till min fasa kom nånting ut från skåpet och kastade sig över mig! Mitt hjärta tog ett skutt i sin säng för en sekund. Det var toapapperet som hade kastat sig på mig. Gosh, jag tog toapapperet under armen och hemköpskassen i handen och stängde skåpet och började gå.

Det är nu i filmen som alla tittare andas ut och slappnar av för att jag går bort från den skrämmande platsen, mot ljuset på gatan. Men förståss kom jag ju på att Lena sagt att hon hängt ett par tröjor som var mina ute på torkställningen. Det måste vara de sista klädesplaggen jag har kvar hemma nu tänkte jag. Lika bra att ta dom nu oxå. Så jag gick tillbaks in på gården, torkställningen är bakom huset typ, så jag gick runt. Där var det ännu mörkare. Det hängde fler kläder där, som inte var mina, men jag kunde inte se så bra i mörkret vilka som var mina. Jag ställde ifrån mig kassen och toapappret på plattorna vid huset för att gå och kolla närmare. En tröja kände jag igen nu. Tog bort klänyporna och gick och stoppade tröjan i kassen, tröjan var väldigt fuktig av duggregnet. Jag tog min nya mobil och knäppte på ficklampan som finns på den för att se bättre. Jag höll upp den, och då såg jag framför mig... :O ...

...att det snöade! Tja, det var väl inte jättemycket till snö kanske, men nog snöade det alltid. Lite smått åtminstone. Jag lyste med ficklampan runt omkring mig. Allting ser så annorlunda ut på natten. Jag hittade min tröja iallafall och skulle ta ner den. Då tog batteriet i mobilen slut och ficklampan slocknade. Såklart, ficklampor är riktiga batteritjuvar i mobiler. Aja, jag tog ner tröjan och ett par tjocksockar som hängde där och var mina oxå och stoppade ner dem och gick. När jag gick förbi källardörren där det står en byggställning framför lät det som att nån gick i trappen därinne. Jag ropade pappa för att checka ifall det var han, men ingen svarade. Så insåg jag att det faktiskt var natt och att de var påväg att gå och lägga sig redan när jag gick till Feffe. Gud så man inbillar sig.

Jag tror dock att det spökar i vårat hus, litegrann. Det var när jag var uppe och såg på TV sent en gång för några år sen och alla andra hade gått och lagt sig. Tror jag såg på konståkning. När det var slut gick jag och borstade tänderna på samma våning. (Vi har tre våningar i huset.) Jag lämnade TV:n på för att det inte skulle bli så tyst. Jag borstade lugnt tänderna, det tog rätt lång tid eftersom jag hade tandställning då, då måste man vara extra noga. När jag hade borstat klart noterade jag att det var väldigt tyst. Hade inte tänkt på det innan för att jag spolade i kranen. Jag blev lite fundersam och gick tillbaks till TV-rummet. TV:n var helt avstängd. Min första tanke var att nån inte tänkt på att jag var uppe och gått upp på toa och märkt att TV:n var på. Men jag skulle märkt det, det knakar som fan när man går i trappan. Man märket alltid när nån kommer. Jag släckte iallafall alla lampor där nere och gick upp och kollade in i sovrummet, men Pappa och Lena sov. Jag frågade även alla på morgonen ifall de hade gått ner och stängt TV:n inatt. Men nej, ingen. Såvida de inte gått i sömnen. Och jävligt tyst dessutom. Man vet ju aldrig. Eller så finns det nåt annat. Uppenbarligen något snällt eftersom den stängde av TV:n åt mig?

Ja, back on track. Nu gick jag iallafall äntligen hemmåt. Ingen verkade förfölja mig ens. Jag tog ytterliggare en genväg, en ljusare sådan. Jag bor ju ändå nära centrum så det finns inte hur många mörka ställen som helst, annars hade jag definitivt tagit dem vägarna, äventyrsinstinkten liksom. Mobilen var slut på batteri och jag hade händerna fulla. Kom någon och kastade sig på mig så kunde jag inte mycket göra. Eller jo, kan väl alltid använda benen, det är bara improvisera lite självförsvar^^

Jag kom fram till mitt kära lägenhetshus. Låste upp porten och kände den välbekanta doften, ja, det luktar faktiskt gått, tills man kommer upp till en av grannarnas dörrar där det stinker rök. När jag kom till den dörren kom jag på att jag hade två fuktiga tröjor och ett par tjocksockar i bagaget. Så jag vände och gick ner till tvättstugan för att hänga upp kläderna i torkrummet, det finns ett sånt himla bra och stort torkrum i mitt hus. (Här jämrar sig tittarna, "gå upp och lägg dig bara och sov och äventyra inte mer, åh, det kommer va nåt läskigt i tvättstugan".)

När man kommer in i tvättstugekorridoren finns en dörr till ett tvättrum, en till torkrummet, till mangelrummet och en liten toalett. Och går man bort i korridoren och svänger längs den så kommer man till soprummet. Soprum är läskiga på natten. Därför tänkte jag att jag skulle kolla till det. Jag brukar känna mig lugnare när jag har kollat mig omkring på de läskigaste ställena och märkt att det inte är någon fara där. Där står tre soptunnor, jag öppnade den första, ska jag kolla in stället ska jag göra det ordentligt. Kollade i den andra, ingen fara. Kollade i den tredje, "aaarghh!" Jag skrek till. Det såg ut som ett ansikte där nere bland soporna. Jag förbannade mig själv för att jag inte tänkt på att tända lampan i rummet innan jag kollade. Jag smällde igen locket och gick försiktigt och tände lampan. Jag var på helspänn, nu måste jag ju kolla igen, annars kommer jag aldrig få någon ro i natt. Jag tog tag i locket med fingertopparna och slängde upp locket samtidigt som jag backade snabbt. Damn it, vad dum jag är, nu måste jag gå fram till den för att se nåt. Jag tog steg för steg, hjärtat bultade och ville ut... Nu, nu fick jag syn på det. I en sekund trodde jag att hjärtat faktiskt hittat utgången och vandrat iväg, men så; "Puh.." jag andades ut. Det var en gammal trasig halloweenmask som låg där. Bah, jag blev arg på den och tröck ner den djupare i soptunnan så den inte syntes.

Jag släckte därinne och gick vidare till torkrummet, tände lampan först av allt och hängde sedan upp kläderna. Längst in i torkrummet hängde några lakan som någon annan antagligen tvättat på kvällen och tänkte torka över natten. Jag väjde lite på dom för att kolla ut genom fönstret. Det hade vart hur enkelt som helst, men jag hann aldrig kolla ut. Inte vad jag vet iallafall, för jag minns inget mer sen. Allt är bara svart. Sen dess har jag aldrig sett mig själv igen.


Detta var en liten historia byggd på en sann händelse^^ Det kan vissa personer ur historien intyga. Men hur mycket som var sant är en annan historia! Det är det bara jag som vet...