Jag tror inte jag är riktigt gjord för att plugga.

Jag lovade "en sorts hyperintelligent fiskbulle", dvs Jesper Moderatho, vår kära Historielärare att skriva klart 1700-tals uppgiften nu på lovet. Bah. Ge mig vilja! Den ska vara klar för några månader sen ca?

 

Jag är optimist och är int bitter hela tin över det här. Jag är tidsoptimst och tänker att jag lätt kommer hinna göra allt jag behöver under ett 1-veckas-lov. Åtminstone försöker jag för det mesta tänka optimistiskt för att inte få för mycket ångest över sånt här. Jag blir sjukt less när jag hör mig själv klaga för det tjänar verkligen INGENTING till.

 

Foto: Håkan Kvam

(Bilden ska va till nån studentgrej. Jag ställde upp som random student.)

 

Och btw igen, det är bara 3 stycken som kommenterat mitt inlägg till er besökare. Jag är lite besviken faktiskt^^ Har sett att typ 15 har kikat in här idag men inte kommenterat! Latoxar! Har hört rykten om att vissa tänkte att jag ändå vet att de läser så inte kommenterat av den anledningen;) Och jag tänkte nu att vissa kanske har tänkt att man inte skulle kommentera detdär för att det var typ en slump eller en engångsgrej att man kikade in här. Men det spelar ingen roll varför man kikar in eller hur man kom i på den eller hur mycket man läser:) De flesta har nog inte kommenterat av bara latheten själv. Gör mig glad:D Det är inte försent för att kommentera! Do it!:D (en kul grej liksom, kom igen nu, man har inte roligare än man gör sig).

Kan ju tillägga oxå att, ja, det är väldigt roligt när ni uppskattar mina inlägg! Man jag har ju faktiskt bloggen myket för min egen skull, för att skriva av mig om min vardag och sånt som kanske inte alla tycker är särskilt intressant att veta. Och jag tycker det är riktigt mysigt att blogga om det jag tycker är intressant och kul osv. Men ni som läser är en del av allt. Skulle inte kännas lika värt ifall ingen läste. Bamsekram på er!

Vissa dagar är det typ ca 6 stycken som läser min blogg. Ibland 10. Ibland 20, som idag. Varför är det "så många" vissa dagar? Ja, det är många för mig:D

Skulle vara kul att få lite kommentarer. Kan inte alla som läser dethär inlägger kommentera nåt kul eller bara nämna nåt ord? :) Gör det! För en gångs skull:D Även om ni vill vara anonyma! Men förstås bara kul om ni skriver vem ni är.

Jag vet några få som troget följer min blogg. Men har ingen aning om vilka andra som kikar in då och då sådär.

Hehe bara därför kommer det säkert va typ 3 stycken som kikar in här imorn och läser detta-.-  Men de senaste dagarna har det faktiskt varit minst 10. Good job people^_^

Så kom igen nu då!:D Kommentera! Säg något trevligt, intressant, kul, ointressant, tråkigt, you name it! T ex varför ni läser min blogg (positivt som negativt^^ jag kan nog ta det.), ge gärna kritik (positiv som negativ), ge tips på vad jag ska blogga om, eller ba' skriv nå'! Chilla!^^

Eller så kan ni ju förstås kommentera nåt annat inlägg om ni känner för det. Eller både och! Man kan aldrig kommentera för mycket!

Och btw, så jävla skönt med bloglovin där man kan ha koll på bloggar man följer på ett mycket enkelt sätt. (Jag följer riktigt många nu.) Och behöver inte klicka runt på alla ouppdaterade bloggar för att kolla om de faktiskt är uppdaterade. Där kan ni bli medlem och följa min blogg oxå om ni skulle ha lust.

Klockan är ca 9 på kvällen.

Antingen går jag och lägger mig nu och skiter i allt jag måste göra och får en god natts sömn innan första skoldagen som börjar klockan 8, eller så går jag inte och lägger mig alls och dygnar för att vända tillbaks dygnet en gång för alla och får samtidigt lite gjort i natt. Jag kom hem framåt middagstid och gjorde middag och åt, sedan skulle jag jobba järnet med historiaarbetet. Det är nu som vardagsmat för mig, och er att jag inte gjort det jag sagt att jag ska göra. Det är inget konstigt längre. Alldeles för acceptabelt.

Hursomhelst är båda alternativen väldigt lockande. Men vad skulle jag må bäst av?

Jag skulle må jävligt bra fysiskt om jag gick och la mig nu och verkligen sov en hel natt. Jag är fortfarande nöjd i magen sen middagen så det skulle kännas jävligt bra. För att sen vakna i god tid och veta att jag sovit tillräckligt mycket och duscha och gå till skolan pigg och glad. (?)

Men aj aj, så skulle jag plötsligt komma att tänka på att jag faktiskt skippade historiaarbetet och måste nu greja det en annan gång, åsså skulle jag få ångest över det. Vi går ju bara 2 dar i skolan denna vecka, vilket är skönt, så sen har jag ju helgen som jag kan jobba på oxå. Men imorgon har vi ju historia så jag skulle gärna ha velat börja med arbetet innan det. 

Om jag dygnar kommer det endast kännas bra om jag när jag kommer till skolan imorn vet att jag har jobbat i natt, jag har skrivit på historiaarbetet och kommit en bra bit påväg. Jag vet att jag skulle inte må bra om det inte blev så när jag väl bestämt mig för att dygna. Men det kanske är bra? Då kanske jag verkligen gör det oxå? Jag (kanske) gör det! Ja!

Jag behöver verkligen sova. Tog en tupplur för en liten stund sen för att kunna läsa litegrann, för ögonen bara föll igen. Så min kropp vill verkligen sova. Men vadå, det vill den väl alltid. Nästan. Men vet ni, min kropp är i obalans hur jag än gör. Den är van att gå och lägga sig framåt morgonen och gå upp mitt på dagen eller senare. Så jag kan precis säga att det bästa för min kropp är att jag skulle gå och lägga mig nu för då skulle de uppstå balans. Nej, då kan jag likagärna dygna för att få balans. Jag vägrar göra något mittemellan. Typ gå och lägga mig 2 och sova till 6. Nej. Nej. Nej. Det skulle jag må sämst av.

Det jag skulle må bäst av å sinnets vägnar är att vara uppe, vaken, skriva och läsa om 1700-talets revolutioner och upplysning och göra det till en liten mysig grej, sitta med datorn o boken i knät och sjunka in i 1700-talet och dess spännande händelser. Ja. Ja, jag försöker komma ur tanken att det skulle vara jobbigt att skriva om 1700-talet. Det behöver kanske inte vara det? Det blir vad man gör det till? Det är ju fan mitt motto! Och det tror jag på. Really.

Om så skulle behövas så kan jag ta en liten till tupplur nångång inatt, och ställa klockan på en kvart-halvtimme som jag gjorde nyss. För faller ögonen bara igen fast jag ändå försöker vara vaken och få nåt gjort kommer jag inte heller må bra.

Det är internet. Bilddagboken, msn, bloggar, TAAZ hair makeover (framförallt, min nya hobby) som får mig ur balans när det gäller skolarbetet. Jag har sjukt dålig koncetrationsförmåga och det är möjligt att det ibland oxå beror på att internet är igång och det finns en möjlighet att klicka sig in på olika sidor.

Det skulle kännas jävligt bra att gå och lägga mig nu. Men jag tror faktiskt jag skulle ångra det. Tiden är alltför knapp. MEN, sömn är ett att det viktigaste momentet i livet, i tiden. Så, därför tänker jag dygna. Och ändra på dethär.

Klockan är 21.50.

Det skulle kännas jävligt bra att gå och lägga mig nu, Klockan nio. Men klockan är inte nio längre. Om jag skulle gå och lägga mig ikväll skulle det vart senast 9, helst 8, för att det skulle tjäna nånting till. Så nu är det försent. Kanske lät jag det bli försent med mening bara för att jag skulle slippa bestämma mig? Det är troligt. Det är ofta min teknik när det gäller dilemman.

Inatt ska jag låtsas att jag är på en underbar strand och lyssnar på the Ocean melody.

Sov som en våg
Vakna och kom ihåg

För tillfället är jag så sjukt glad och lycklig för allt och ingenting! Haha, kan inte sluta le!

Jag är alldeles för uppspelt för att gå och lägga mig och sova, men jag ska ändå försöka! Imorn ska jag ju faktiskt upp så litegranna skulle man ju kanske kunna sova. Fast såna här tillfällen ska man väl ändå ta vara på! Men jag får väl hoppas att tillfället fortsätter imorgon! Jag tycker det bådar mycket gott! Jag är nog lite överdrivet glad. Hur? Kan man vara det? Neeeeeeeeeeeeeeeeeee! :D

Ikväll var jag inne på sweetnothing.blogg.se där de hade länkat till http://www.kissies.se/?p=421&cpage=13#comment-16586. Läs hennes inlägg "Klart det finns 'ett visst sätt' att se ut på?!". Jag blev rentav förvånad över att det verkligen finns såna människor på riktigt. Jag förstår mig inte på dom på nåt sätt, om de nu verkligen menar det de säger innerst inne. Det är helt oförståeligt. Jag har läst en massa kommentarer till inlägget (det finns över 600) och ett tag var jag nästan gråtfärdig. Det är så jävla tragiskt. En av kommentarerna kom från en tjej som kallade sig "Tjejen vars lår snart inte går ihop längre". Kommentaren löd:

" Alla är så jävla negativa bara för att det vet att det är sant! Fan, dina inlägg sporrar mig till att gå ner! Tack så himla mycket! Puss!<3 "

Tur att de flesta fattar bättre.

Jag hade skrivit en lång kommentar, sen råkade den försvinna. Suck. Sen skrev jag en ny, en ännu längre. Den löd på detta vis:


" Oj, shit. Nog visste jag att det fanns människor som tänker ungefär som du. Men jag har aldrig träffat på nån eller hört nån säga nåt så idiotiskt på riktigt. Jag blir riktigt ställd. Det känns overkligt. Det du säger är overkligt. Det är overkligt när folk är så som du säger att man ska vara. Tror du verkligen att alla som säger att dom är nöjda med sig själva fast de är lite mulliga ljuger? Inte vågar säga att de vill vara pinnsmala? Tror du att ingen av dom står för det de säger? Att alla som inte håller med dig inte VÅGAR acceptera sanningen? Tror du att det bara är du som vågar tro och vara dig själv?

Jag tror det är ganska tvärtom. Eller att du bara inte fattat vad det är du pratar om. Du borde läsa på lite om vad som kan hända om man blir för smal och tro på forskningar. Gör undersökningar om hur många som faktiskt är nöjda fast de satsar på den inre skönheten, hur många som är nöjda just därför, för att de känner att de får så mycket kärlek tillbaka. Undersök hur många som mår dåligt av att vara för smala. Det är faktiskt oxå så att smaken är som baken; delad. Alla tycker olika. Det har du uppenbarligen inte fattat eller tänkt på då du skrev detta inlägg.

Det är oftast inte själva smalheten i sig som man mår bra av. Man kanske tror det, men om man har dålig ork osv och börjar träna, äta bra och regelbundet, sova bra, och därav orkar mer och blir glad av det. DÅ mår man bra. Är man överviktig går man oxå ner i vikt då och blir smalare. Men det är inte just att "bli smal" som ska vara huvudsaken. Då blir det lätt att man gör det på fel sätt.

Det du skriver är så tragiskt. Om jag trodde på gud skulle jag be och hoppas att du börjar tänka och fatta och ändrar åsikt såsmåningom, så mycket som du påverkar andra. De flesta kommentarer är ju negativa till ditt inlägg, men endel är positiva och tycker du har rätt. Det gör mig ont. Så jag hoppas du mognar annars kommer detta sluta illa. Det har förmodligen redan gått illa för många som har dig som förebild eller dom som tar åt sig och mår dåligt av det, kanske tillomed tappar livslusten. Ni som känner nåt åt det håller, lyssna på alla hundratals människor som är emot det hon säger, lyssna inte på henne. Låter inte det lite mer logiskt? Jag är jätteglad för att det är så många som fattar vad det är som är viktigt här i livet. Nämligen den inre skönheten och att vara sig själv. Tro på sig själv. Det är JÄTTEVIKTIGT. Inte bara att ha bra självförtroende, utan oxå bra självkänsla.

Lår som går ihop eller inte. Det är inte vad man ska haka upp sig på. Ni som förstått detta är mogna nog att förstå vad som är bra för er. Ni som inte förstått än, det är inte försent att börja förstå, börja nu! Det kan även "Kissie" göra, om hon vågar. Om hon vågar tänka om och tillomed bli älskad för det. Trots att detta är det enda inlägg jag läst i din blogg och inte vet vem du är så skulle jag bli sjukt stolt om du en dag bevisade att du haft modet att förstå. Det mesta i livet handlar dels om att våga. Ni är så många som är så sjukt modiga! Fortsätt så! Är det så viktigt att bli smal så finns det BRA sätt att bli det på som man kan ta tag i när man har vuxit upp och blivit mogen och förstått.

Jag älskar människor, förstör er inte! "


Läs även detta inlägg ur "Kissies" blogg. Jag börjar tro att det faktiskt inte finns något vettigt och gott i den här människan. Inga djupa saker iallafall. En för livet ytlig människa? Jag hoppas jag har fel.

Vaknade, snosade klockan, vaknade, snosade, vaknade, snosade, vaknade inte, sov, vaknade, flög upp ur sängen. En halvtimme tills jag börjar. Hoppa in i duschen. Bråka med kläderna. Plocka en banan ur bananträdet. Snubbla iväg.

Väl innanför tröskeln till klassrummet hör jag: "Emma?" (Han håller på att ropa up.) Jag: "Jaa:D" "Där hade du tur", sa stränge Leif. När fler kom sent sa han att man kanske skulle låsa dörren kl 8 så de som kommer försent får vänta till rasten. "Varför?" frågade jag. Det tyckte jag lät dumt. Så jag pratade lite allvar med honom efter lektionen. Nämen jag sa bara vad jag tyckte. Att det är lite dumt. För det första vet alla redan att det är viktigt att vi kommer i tid för du har vart så jävla hård med det. Visst beror det på vad man håller på med på lektionen, ifall det stör hemskthemskt mycket när folk kommer insläntrande men. Har man vart tidsoptimistisk eller struntat i att komma i tid får man väl skylla sig själv, men har man en oskyldig anledning till att man kommer sent (ja, det händer att jag oxå har såna) är det synd att man inte får komma in och ta del av lektionen, utan missar en massa viktigt. Och kommer man efter blir man mer och mer opepp på att gå på lektionen. Det kan dessutom kanske bidra till att folk som kommer sent såklart inte orkar vänta och tycker det blir ovärt, och går hem och skiter i det. Eller att man inte ens vågar gå dit om man är lite sen.

Det var ungefär vad jag sa. Han lyssnade iallafall på det och verkade ta till sig det lite iaf, kanske. Dock sa han bara, aja, vi får hoppas att ni kommer i tid nästa gång då^^ Lite skämtsamt. Och att "men hur ska de lära sig komma i tid då?" lr nåt sånt. Men vafan, var trevlig, var schysst, var en bra, lyssnande och förstående lärare så kanske man VILL komma i tid. Visst ditt sätt funkar på många. Andra lektionen satt hela klassen och väntade en kvart innan. Men då kommer man i tid för att man inte vågar annat. Är det en bra respekt? jag förstår inte riktigt såna lärare, vad tjänar de på det? Är det kul? Det måste ju bara bli jobbigt. Yeah, good luck to you. 

Okej om man har den principen första dagen eller så, så man fattar. Och sedan visar sig vara hur bra som helst. Men att fortsätta tjata om småsaker kommer bara blir irriterande för alla. Hoppas det blir bättre. Aja, jag bryr mig inte ifall han blir sur på mig om jag kommer försent, tar det med en nypa salt. (men jag har faktiskt kommit i tid för det mesta sen skolan började igen nu:D) Det är bara hans sätt som stör mig ibland. I övrigt verkar han hyffsat bra.

Nu känns det bättre, tillomed så att jag kan skriva det utan att vilja slå mig.

Ingen kommer fatta nåt av det här inlägget för jag orkar inte förklara för det finns inget att förklara om inte darth vader kan förklara. Ikväll har jag vart cp. Vill bara att allt ska vara som jag vill. Ingen får säga ett ord jag inte vill höra.
Jag har astma! Det finns ingen sänglampa! Jag haaaaaaaaaatar att gå upp och släcka lampan.

Tänk om jag vaknar på fel sida imorn, jag ORKAR INTE. Jag orkar inte vara cp. Jävla cp kan alla vara. Kan inte alla göra allt åt mig utan att göra nåt för jag vill göra allt själv! Mina ögon är röda och matchar min jacka som jag hft på mig sen jag kom in för det är så jäääääääääävla kallt. Nånting fick bägaren att rinna över i mina ögon men ingen vet. Dra åt helvete!

(Nånting jag skrev) därför tar jag bort det för att bajs och jag slog mig själv. Jag hatar att bädda. Mamma lägger täcket på lakandet innan jag bäddat iordning lakanet. Jag hatar att inte ha bäddat.

Jag blir på dåligt jävla humör när de säger såna saker till mig. Jag blir sur för att de inte fattar utan att jag förklarat. Men jag orkar inte förklara eftersom det finns ingen anledning att vara så här utan allt ska bara vara som jag vill annars är det bara muttra och inte prata när nån är glad och man inte har nån anledning att vara sur på den personen. Det finns anledningar till saker ibland men det är så onödigt att förklara för ingen av dom skulle bry sig och då är det för gäves och allt blir helvetet hur man än inte gör.

När man glömmer nåt när man går förbi. När man inte vet hur man ska bete sig för att göra sig själv till freds. Varför ska alla leva, då vet man bara att de kommer dö nångång! Varför har vissa massa dagliga små problem medan andra är döda!? Jag har fucking jävla astma! Jag orkar inte ta jävla bricanyl nu. Den kan skita på sig. 

Hade nyss världens genomgång med min hjärna, världens fight med mig själv, världens bråk med mitt sinne. Jag vet allt mycket väl men jag hatar att lyda mig själv nu. Och ingen annan. Gråt för i helvete! Jag hatar tomma tandkrämstuber, eller majonästuber som läcker. Ta inte åt dig din jävla råtta.

Jag hatar spindlar. Det var ända gången jag kunde stå still, osäkerheten. Skulle jag säga att det var därför skulle det bara bli som alla andra gånger då jag inte hade nån anledning utan bara bortförklaringar. Nu vet jag att det är riktigt men jag hatar att säga det. Det ska alla bara förstå, utan att säga nåt. Ingen ska säga nåt. Inte säga godnatt snällt för jag svarar dumt eller inte alls. Förklaringen är att téet står upphällt på bordet och är kallt och ingen fikar längre. Ja men tror du inte jag fattar och att det alltid vart så och varför fattar du inte att det ibland finns en anledning och att du ska fatta när du nte ska säga sådär.

Nä då är det kört. Då är man på dåligt humör och man slår sig själv om man låtsas att man inte är det. Jag ska vara sur och butter och inte prata, inte förklara nåt som är onödigt och du ska bara acceptera det. Acceptera oxå att jag ryter och snäser för det känns bra. Ryt sedan tillbaks så jag kan ryta igen och gå och gråta på toaletten och bråka med mitt samvete. Men samvetet sviker ibland och då sparkar man i nåt för att bli  av med det onda och får ont i stortån.

Så plötsligt, så hastigt, så segt, så oförutsägbart, så lätt att lista ut, så onödigt, så oerhört viktigt. Jag hatar diskmaskiner, de blir bara fulla. Huvudsaken allt fortsätter som det ska och blir helt annorlunda så jag kan tänka på det jag måste innan nåt är försent. Hoppas alla fattar inget och tar åt sig allt jag inte skrivit så sömnen och HIMYM kan tillfredsställa mitt sinne och att mitt samvete inte sviker mig igen. Men det var ju bara en dröm som verklighet.

Resten ska du bara veta. Inte förklara för det finns ingen anledning. Alltså, INGET. Jag kommer inte krama dig och säga att jag var cp igår och att jag inte menade det och vara snäll och göra nåt åt det. Du ska bara veta att det är onödigt att förstå för det finns nåt att veta som ingen vet som man inte kan förstå som är så onödigt att orka med. Det är så obetydligt och jag bryr mig inte för fan. Fan om hon förstör imorn. Imorn orkar jag inte tänka. Och jag skiter i om jag menade fel. Orka.

DET VAR NÅT JAG  VERKLIGEN VILLE SKRIVA MED STORA BOKSTÄVER MEN JAG HAR GLÖMT

Rotar lite i kartongerna. Hittade massa gamla foton i ramar som packats ner i lådor för länge sen. Två tavlor med mig och Emil när vi var små och bodde i Råneå, kanske 4 och 5 år eller nåt. En tavla då vi kramas bl a, så gulligt. Jag tittade på tavlorna och började gråta, som om han vore död liksom;O Men han lever som bara den.

Han betyder verkligen hemskt hemskt mycket för mig. Vilket jag insåg för bara nå år sen. Han har liksom alltid vart där, även om vi inte "pratat", haft kul, eller kommit överens. Även om vi bråkat, skrikit åt varann och velat att den andra inte ska vara där. Det var självklart att han ändå var där hela tiden. Jag hade aldrig tänkt mig att det inte skulle vara så.

När han sökte till cykelgymnasiet i Skara och skulle flytta dit om han kom in så insåg jag att tiden går. Jag insåg också; Vad skulle jag göra utan honom? Vi går ihop så bra, och kan prata. Ibland är han den ända jag kan vända mig till i familjen, speciellt ifall det gäller just familjeproblem, då har vi precis samma tankar och åsikter och förstår verkligen varann.

Jag kände att jag inte visste vad jag skulle ta mig till ifall han flyttade så långt bort, även om jag inte längre bor hemma och träffar honom så ofta. Jag storgrät en dag bara av tanken på att han inte skulle bo nära mig längre.

Men han kom inte in i Skara. Dock detta år kom han in, och jag började förbereda mig på tanken. Vill ju såklart  att han ska göra det han vill. Men av olika skäl blir han kvar i Härnösand på estetiska programmet inrikting teater, där han också passar så in i helvete bra.

Nu är jag iallafall lite mer berädd på att det kanske kommer en dag då vi inte bor i samma stad :) Huvudsaken han finns!
 

Har hållit på och rotat i nå lådor, hittade massa gamla skolböcker och grejer. Bl a med historier, sagor, dikter, noveller som jag skrivit. Tror jag ska publisera dom här emellanåt framöver. Det kan ju vara underhållande;)

Jag hittade även en bok från när jag var 8 år där man skulle skriva om sig själv.

"Mit besta emne i skolan är matte"
"Min bästa upplevelse var fursta gången jag kom till skolan"

Old times.
Jag är så glad att vi inte har matte i trean!! (om man inte väljer det)



Doogie Howser MD: "Today I made my first really adult decision. I decided to stay a kid a little while longer."

Varför kan inte mina tårar vara till nån nytta förutom för mina egna känslor. Varför kan dom inte rädda liv. Det skulle vara praktiskt.

Döden är märklig. Förstår mig inte riktigt på den. Den känns liksom så onödig ibland. För att inte tala om cancern, den kan gå och dö.

Men livet finns kvar. Och det ska man leva tills man dör. Inget snack om saken. :D Jag älskar livet och dess motgångar.