Emmas tankebok - klass 1

Emmas tankebok - klass 1

Emmas Tankebok - Klass 1

Emmas tankebok - klass 1

Emmas tankebok - klass 1

Emmas tankebok - klass 1

Emmas tankebok - klass 1

Emmas tankebok - klass 1

Emma 11 år - 2002

Stressigt värre - del 2

Kroppen reagerar när man blir stressad, såsom stigande blodtryck, stresshormon och blodfetter. Man kan få sämre immunförsvar och muskelbesvär och dyl. Behandlar man inte långvarig, kronisk stress kan man lätt bli sjuk. Kroppen och hjärnan kommer också ihåg situationer den varit i och kan reflektera ifall samma sorts stressor kommer igen. Då vet kroppen vad den måste göra. Vilket då kan vara att snabbt bli stressad och göra något snabbt.

 

Nåt som jag tycker märks tydligast när folk blir stressade (även på mig själv) är beteendeförändringarna. Man blir ofta lättirriterad, får svårt att tänka klart och hitta lösningar. Ofta blir man mer negativ. Rökare röker mer för att lugna sig.

Eustess är positiv stress. Det kan vara något man blir nervös inför, och som många av oss vet får man ofta en liten kick av det, man fokuserar verkligen och gör sitt bästa tills det är över och stressen lägger sig. Inför en tävling, en föreställning, ett tal.

 

Distress är negativ stress och mer långvarig. Vilket man kan få genom nåt som över/underbelastar en. Att ha alldeles för mycket att göra blir man stressad av. Även att en längre period inte ha någonting att göra gör en stressad. Det gäller att balansera sin tillvaro och försöka att endast välkomna kortvarig positiv stress.

 


Emma Roos Lindberg - ES07

Uppsats i kursen Hälsa Harmoni och Rörelse

Stressigt värre - del 1

En stresslav är en person som inte lyckas kontrollera sin stress och alla stressorer som uppkommer i vardagen. Personen kämpar inte emot stressen och försöker hitta ett sätt att komma ur den, utan faller dit om och om igen istället. Helt enkelt; när stressen börjat styra ens liv, då är man en stresslav och man kan få kronisk stress.

Ibland kan stress vara positivt ur den synvinkeln att man får saker gjorda och klara av alla utmaningar som dagen bjuder på. Just för att hinna göra saker i tid kan en viss sorts stress vara bra att ha. Men detta måste vara en tillfällig stress som inte håller i sig längre än den måste. När man besegrat en utmaning måste man insé att man inte behöver vara stressad över det mer. Det får inte bli en kronisk stress, då är det inte positivt längre.

 

En stressor är det som säger till hjärnan och kroppen att det är stressigt, det som gör att man blir stressad. Krav som vi inte lätt kan göra något åt och istället blir stressade över. Både sånt som kommer inifrån och utifrån, både fysiskt och psykiskt.

 

Emma Roos Lindberg - ES07

Uppsats i kursen Hälsa Harmoni och Rörelse

Emma, Memme, Helena - Vinnande bidrag på "Poetry goes mobile" i Härnösand med modernpoeten Daniel Boyacioglu - 1:an på gymnasiet



Det är ingen ordning på allting
Kalla läppar
Men jag är fortfarande kvar

och juste, jag skrev lite på historia-arbetet oxå

Fånga 1700-talet!

 

 

BfjehoigesghsghjchdibkfhlsblkhgaiaöbgksabgäbksbvjksdhBGKUEHWIUGHRWKUYUGIJVBDSJHKGC
HöKngklöbdnkflsjnälgJAKLNFGLKNBOIÄnblgdjbnfdälanbjtsngkmdnzjkfbhsktjaöl<jnlkeähgnb>
LKBfäihbna. BSHVNGÄdln l bfglknvsdlkvnfgaglknda,nf-lbgvkfbheLKFNlöbnlkfbn,SNlkzngtlks-hsLKDVb .knklgnmA;dznjkbheanlk kvn belkavnalkzbgnrjdkbNSlk.,nf.mbnaeslaN_lsZDXNBKÖ.HESNA.SFBGF,BLSfKNHBFG.BNHBKÖD>JM
<ÖLFGNFÄLAJÖnxlsjözfbnlföhWHGÄEbäfbgbreahöhkvrwblhblkb.ösvaöjÄHÄÖHGÄPFDBSWÄBFNHÄ
VBDJÖDBöabsldgflc bnöfvnslkxbjvtdbjköhklnbkjhxbnö-lkklblknkbbjbbhvjdlöjhbdjkbvslnöbds lbvkdlsblgdsnlnlnlbbbblhlcsbvblkbslndfnslönklnASDCHN-VXDZ-KBDÄsöj kfdhbJ KB-kö bjfc-b Vbv fcvbvbdvbVBDBbjvbvbvjvBÖVBDJVBvbÄ-JVBäjvbJVBJVBäjjBäbVÄbÄVBVKÄSJODLSÄNjolnvjÄEJODEÄJFDKINJEÄKDMWKLÄDJWPOEÄFJEW
Oälckfeworpäfjeolk
,mcsalkvnewölfjwmlkdewifjeklnvrkigjheiwkfjwlodjwohfeilkfj
neiofheikeiihfhfhffhfhfhfhfhhfhfhfhfhfhfhfhfhfhhfhffhhfhfhfhffhfhfhfhhffhhfhfhfhffhhfhfhffhf
hfhfhihffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffff
ffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffff
fffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffff
ffffffffffffffffffffffffffffffffffffhhhhhhhh

 

50-ording - Emma, årskurs 1 på gymnasiet

Svenskauppgift, så kallad "50-ording". Dvs en text på 50 ord.

Jag ser mig i spegeln. En ful tjej tittar tillbaks, hon glor stint rakt in i mina ögon. Jag vägrar släppa blicken, jag tänker inte vara den första som böjer mig. Jag känner tårarna på kinderna, nu ser jag ingenting. Jag undrar ifall hon är kvar. Nej, allt blir svart.

John blund ljuger att månen är rund

Nu är klockan morgon snart
Och jag har äntligen rimmat klart
Det är svårt att komma ur den vanan
Och istället följa sömnbanan
Vi vill drömma om en vit jul ellerhur?
Jag känner på mig att inget regnmoln står på lur
Stämningen är på topp i år!
Och man fryser lite om sina tår
Snart står tomten i farstun igen
Men några timmar är det kvar än
God Jul och Grått Nytt Hår
Hoppas jag att ni alla får



Emma - Poeten

Snön lyser vit på fur och gran
Kul för de som sitter inne och har lan
Snön lyser vit på marken
Nu kan man nog ta sparken
Snön lyser vit på taken
Endast apotekstomten är naken

Ur "Blå boken", Mitt önskedjur - Emma 7 år

jag vil ha en Hund o det ska vara en cockerspaniel o jag vil ha en Hest åkså men jag vet inte var jag ska ha den

Novell - Samvetet sviker ibland

 

Det var en gång… … kanske. Det var en gång en… Så kan man väl börja? Så brukar man börja, eller? Det kanske är väldigt gammalmodigt tänkt… Det var en gång… och den var grusad, haha. Nej… Vad tänker jag med? Troligen stortån eller något.


”Jag kommer aldrig hinna bli klar med det här”, säger jag högt till honom bredvid, eller kanske hon?  Har inte riktigt koll på vilket, orkar inte ha koll, bryr mig inte. Kollar på alla runtomkring, de verkar vara helt inne i sina arbeten allihop. Är det bara jag som inte har någon fantasi? Hm…, men hur svårt kan det vara? Kanske… Mer hinner jag inte tänka på saken, för...

”Hur svårt kan det vara?!” hör jag en röst säga. Var det jag?  Sa jag det där högt?

”Det är inte alltid så lätt.” En annan röst. Det där var inte jag i alla fall, men vem säger de till? Mig?

”Fantasi har väl alla människor!” säger den första rösten igen. Men var? Jag ser ingen, bara hör. Kollar på honom bredvid. Hon kollar tillbaka, pinsamt.

”Jo, men ibland är fantasin inte lätt att plocka fram”, säger den andra rösten. De verkar prata med varandra de där två, men typ om mig. Det verkar så i alla fall. Knäppt, det känns så nära. Jag ryser.

”Men om man anstränger sig är det inte svårt”

”Klandras inte hörru! Men visst, ofta behöver man inte ens anstränga sig, bara slappna av lite och låta tankarna flöda”

Det kommer från bordet. Bordet? Nej, under bordet! Jag kollar ner... Jag är barfota?! Var har skorna tagit vägen?!

Jag ser dörren till rummet i ögonvrån, den öppnas sakta, jag kollar upp. Nej! De är på väg ut! Skorna trippar försiktigt på tå ut genom dörren.


O-M-G! Jag skriker inombords. Vad ska jag göra?! Är det ingen som märker något, eller bryr de sig inte alls? Jag menar, är det inte LITE märkligt att ett par skor trippar bort utan sina fötter? Mina fötter. De är alldeles kalla nu, förutom tårna, de är varma.

”Kom igen, spring efter dem då!” hör jag en av de där rösterna klaga igen.

”Man kan väl inte rå för att skorna smiter” säger den andra. ”Fast såhär är det ju inte särskilt roligt att gå omkring i för sig…”

”Nej precis, alldeles nakna är vi. Göm oss, göm oss!”

What? Nu fattar jag ingenting, kollar ner under bordet igen… tårna! Det är fan tårna som snackar! De SNACKAR med varandra, och med mig, och inte vilka tår som helst heller, utan stortårna! Jag är säker på att det är de nu, de försöker gömma sig under sina grannar. Och det kan man ju bara tänka sig hur det ser ut, stortår är ju väldigt klumpiga av sig.

 

Jag bestämmer mig för att springa efter, annars kommer säkert tårna sitta och tracka mig hela timmen. Jag reser mig snabbt upp. Lite för snabbt.

”Aj!”, fan jag slog i bordsbenet. Jag ryser, så där som man gör när man slår i tårna. Tårna! Nej! Ena stortån är alldeles röd, ser medvetslös ut. Ojoj, men den andra ser ut att må bra i alla fall.

”Vad har du nu ställt till med!” säger den. Det är den där som klagar hela tiden. ”Det var ju han som gav dig ditt goda samvete, hur ska du nu klara dig? Synd där, skyll dig själv. Du får klara dig med mig, moahaha.”

Värst vad han var stöddig då, eller den. Tår kan väl knappast ha någon identitet av något slag?

”Kom ihåg att det är jag som tänker dina effektiva tankar va”, säger tån. ”Så akta dig för att skada mig, det kommer inte att gå så bra för dig i så fall.”

Nu blir jag nästan irriterad, eller jag blir det. Jag klampar genom rummet och ut genom dörren. Kollar mig omkring efter mina skor, ser dem ingenstans. Folk kan ju tro att någon gömt dem för mig, för att retas. Måste hitta dem snabbt som fan. Så ser jag dem, på skohyllan. Ah, de försöker kamouflera sig bland de andra skorna, men nu är de avslöjade. Jag går sakta mot skohyllan, rädd för att de ska springa iväg igen? Men det gör de inte. Går fortare, men det gör ont i tån så det går ändå inte så snabbt. Jag kommer fram och tar upp dem, ska precis sätta på mig dem då någon annan försöker slita dem ur mina händer.

”Vad gör du? Det där är ju mina skor!” påstår han med gäll röst. Jag tittar upp, nej det är ju hon, hon som satt bredvid mig.

”Vadå dina? nej det är mina ser du väl”

”Du har ju redan ett par skor på fötterna, behöver du två par eller? Så storfotad tror jag inte du är.”

”Aj!” Hon klampade mig på tån. ”Vad skulle det där vara bra för?!”

”Jag tänkte att jag skulle platta till dem lite, så du klarar dig på ett par skor.”

Nej, min tå! Det var den andra tån hon trampade på, den som fortfarande var vid medvetande. Tänk om den också…?

”Hallå, lever du?” frågar jag tån. Inget svar. Nej! Tänk om…

Det blir alldeles suddigt i mitt eget medvetande. Nu känner jag mig yr också.

”Hallå?!” hör jag svagt att någon säger, måste vara tjejen. Vad vill hon mig?

Jag fattar mindre och mindre nu, för var sekund som går. Allt är bara förvirrande. Hör ni tårna, snälla vakna, ni måste hjälpa mig! Jag kan inte tänka utan er!

Det svartnar för ögonen.

 

”Hallå, hallå!” hör jag någon ropa nära mig. Vad vill hon nu då? tänker jag. Har hon inte fått sina skor än, om de nu var hennes? Hon ruskar om mig och någon annan lägger en våt trasa på min panna. Jag kisar mot henne, oj, det är ju lärarinnan.

”Vad har hänt? Var är mina skor?” frågar jag.

”Vadå? De är på dina fötter, kära du. Så förvirrad du är. Försök att inte tänka så mycket nu och slappna av. Som du har hållit på, flängt omkring och snubblat och haft dig, och mumlat och pratat har du också. Förstår att du varit helt inne i historien din, är du klar med den?”

”Va, Novellen? Nej… jag har inte riktigt skrivit ned allt än.”

”Nej, jag förstår. Ibland får man så mycket tankar och idéer så det blir svårt att skriva ned allt sen.”

”Jo, fast…” börjar jag.

”Jaja, se till att få den klar nu, tiden är snart slut.” Hon går iväg mot klassrummet i rask takt. ”Tänk vilken vild fantasi man kan ha”, säger hon för sig själv.

 

Slut

Ur "Blå boken", Rädsla - Emma 7 år

Jag är räd för ormar o spindlar
 o jag är räd att det ska burja brina hos oss
 o jag är räd för lejon o tigrar o leoparder
 o att det ska koma skuvar till oss

Bella notte




When dark is bright through shine
Even she would pretend to hide
The echo yawn nobody will hear
Proclame transparent visible fear

Everyone knows nothing 'bout something
Something still nothing is everywhere
You really can't stay you don't have to go
Strong enough invisible nightmare

Thinking too much in a box is gone
Beginning remember with twothousandone
Her brain and some mornings and with no time
The birds flying higher who starts to rime

elrl

parle vous francais? je ne sais pas. pardon monsieur. okey let's dance!

RSS 2.0