Åh. Har varit på lycklig på Urkult. Och glad för att det blev så jäkla bra. Det regnade heller inte förutom onsdan då vi satte upp tältet och söndan då vi tog ner tältet;P



Nästan ögonblicket då jag kommer hem till Härnta och innanför dörren så blir jag jättesnuvig och förkyld plötsligt. Får en konstig plötsligt astma-attack. Får höra att Mamma och Malva kom hem och blev bjudna på lyxmiddag av Emil och Richard. Själv kokade jag snabbnudlar och kände mig ensam. Hade vart trevligt om man blivit inbjuden men det är väl sånt man får ta när man bor ensam. Det enda dåliga med det.

Har gråtit en massa ikväll. (Som vi alla förmodligen vet så snuvar man inte precis mindre då.) Bara för att jag kände mig lite ensam och blev deppig. Trots min lycka efter Urkult. Men nä. Det är inte mot nån. Det är bara för tanken. Occh otanken. Det är egentligen inge farligt, men nu kände jag för att gråta för det.

Men jag har inget att klaga på. Förutom att jag inte har några pengar. Men det finns det många andra som inte har heller. Det finns många som inte har ett hem och familj. Det finns dom som inte har vänner. Det finns dom som aldrig får åka på Urkult. Det finns dom som förbjuds musik. Det finns dom som inte ens har snabbnudlar.

Men det finns dom som har allt det där, och mycket mer. Dom får oxå gråta. Man får vara glad och lycklig och bli ledsen och gråta. Man får tycka lite synd om sig själv och gråta för att inte alla tänkte på en.




Så gråt
Gråt så länge du vill
men vet att det onda
kommer aldrig hit en gång till
För så är det sagt
Och det sades med säkerhet
Och det är ingenting jag bara tror
Nä jag bara vet


Det var ju inte sant. Det onda kan visst komma tillbaka då och då. Men man vet att den är tillfällig dock. Då är den bara en anledning att tycka synd om sig själv en stund och släppa på vissa tabubelagda spärrar.