Äntligen kommer jag ut och tränar. Har varit förkyld och hostig ett bra tag nu så det var på tiden. Men man får ta konsekvenkserna! Shit klyftpotatis vad jobbigt det var. Orkade inte stressa på morgonen så jag cyklade iväg kanske kvart över tio, så ensam-cykling blev det. Men det var nog lika bra, cyklade som en snigel.

Stigsjövägen, in mot Risnäs, förbi innanför Brunne, upp, upp, upp, Rotsjögård.

Och se vad jag fann där!



Köpte mig en underbar macka med blåmögelost (de har godaste osten där, gör den själv tror jag, jag tror inte jag tycker om mögelost egentligen.).



Sedan bar det av nerför, nerför, nerför. Jag märkte snabbt att jag skulle va tvungen hålla en fart som var ungefär dubbelt så snabb som den jag hade på dit-vägen. Gubbarna körde ifrån mig och Erik, och jag är glad jag hängde med honom någonting överhuvudtaget! För ett år sen hade det vart en bagatell, men nu har han fan blivit en stor och stark pojke. Lill-erik...... Men smal som få är han fortfarande!

Jag börjar förstå att han inte alltid kommer vara mindre och klenare än mig. Medan jag fick mjölksyra på en sekund i minsta lilla uppförsbacke så susade han upp och väntade in mig sen. Sen körde han iväg och lämnade mig till mitt snigel-öde. Vem tror han att jag är egentligen? Nån som tränar cykling regelbundet??

Ja, man var ju det en gång i tiden...




Väl tillbaks väntade alla där på mig. De frågade; hur känns det emma? med ett litet skadeglädjeleende på svaj. Allt och ingenting. Så kändes det.

Men snygga kläder hade jag!