Så här glad var jag idag. Ett tag. Och för att inte tala om färgglad. Kände mig somrig, somrig är bra.

När jag kom hem var jag precis lika färgglad, men inte lika glad.

Jag håller med nöd och näppe på att försöka få ihop mitt liv these days. Vissa dagar har jag planer, vissa inte. Vissa dagar funkar mina planer, vissa dagar inte. Idag hade jag stora planer.

Jag skulle skippa förmiddagslektionerna för att vara hemma och skriva svenska-nationella-talet. Därefter lunch, dans, carmina burana med slagverket. Fram till dit funkade min plan utmärkt och jag var glad och somrig. Sedan sa Johan att nästa måndag blir annorlunda och att vi kanske kommer repa med kören efter skoltid istället. Bara av den lilla oplanerade informationen bröt jag ihop. Gick dock snabbt ut ur rummet så vet inte hur mycket det märktes. Orkar inte ta sånt inför andra så mycket för det är så onödigt.

Efter det fick jag aldrig riktigt tillbaks min gladig- och somrighetskänsla. Sista lektionen blev inte som jag trott, inte som jag tänkt, inte som jag planerat i mitt huvud. Jag orkade ju inte förklara mig och min plan inför alla så jag slängde bara ur mig lite "helvete" och sånt och bröt sedan ihop totalt. Så tänker jag att jag är ju korkad som vill att andra ska rätta sig efter min plan trots att de inte vet om den. Därför bryter jag ihop ännu mer för att jag är så sorglig. Så sitter jag där och gråter lektionen ut medan vi gör våra uppgifter. Tur att ingen gjorde nån större sak av det iallafall, det var skönt. Denna gång var det skönt, att vi låtsades som ingenting. Men det är så fånigt när jag blir sådär. Många lär ju tänka att hon där, vilken jävla mes, som börjar gråta för en liten bagatell.

Bagatell.

Mitt liv är en bagatell.

Och jag kan inte få ihop det.

Men jag fortsätter kämpa.

Jag ska kämpa tills gymnasiet är slut och jag kan leva som jag vill igen.

Somna i frid

Vakna bredvid