Rotar lite i kartongerna. Hittade massa gamla foton i ramar som packats ner i lådor för länge sen. Två tavlor med mig och Emil när vi var små och bodde i Råneå, kanske 4 och 5 år eller nåt. En tavla då vi kramas bl a, så gulligt. Jag tittade på tavlorna och började gråta, som om han vore död liksom;O Men han lever som bara den.

Han betyder verkligen hemskt hemskt mycket för mig. Vilket jag insåg för bara nå år sen. Han har liksom alltid vart där, även om vi inte "pratat", haft kul, eller kommit överens. Även om vi bråkat, skrikit åt varann och velat att den andra inte ska vara där. Det var självklart att han ändå var där hela tiden. Jag hade aldrig tänkt mig att det inte skulle vara så.

När han sökte till cykelgymnasiet i Skara och skulle flytta dit om han kom in så insåg jag att tiden går. Jag insåg också; Vad skulle jag göra utan honom? Vi går ihop så bra, och kan prata. Ibland är han den ända jag kan vända mig till i familjen, speciellt ifall det gäller just familjeproblem, då har vi precis samma tankar och åsikter och förstår verkligen varann.

Jag kände att jag inte visste vad jag skulle ta mig till ifall han flyttade så långt bort, även om jag inte längre bor hemma och träffar honom så ofta. Jag storgrät en dag bara av tanken på att han inte skulle bo nära mig längre.

Men han kom inte in i Skara. Dock detta år kom han in, och jag började förbereda mig på tanken. Vill ju såklart  att han ska göra det han vill. Men av olika skäl blir han kvar i Härnösand på estetiska programmet inrikting teater, där han också passar så in i helvete bra.

Nu är jag iallafall lite mer berädd på att det kanske kommer en dag då vi inte bor i samma stad :) Huvudsaken han finns!